För ett tag sedan fick jag den goda idén att ouppvärmd försöka bräcka min några år äldre kompis Måns i ett 60-meterslopp. Segerviss for jag upp ur startblocket, men hann inte längre än 15 meter innan det sade plopp-plopp, och vips hade både mina baksida lårmuskler brustit.
Det var inte första gången min vilja att besegra en ”gubbe” fick plågsamma konsekvenser. 1996 eller möjligen 1997 deltog jag som 15-åring i ”Springtime”. Ett enmilslopp i min uppväxtort Helsingborg som traditionellt hålls i maj, kantat av klorofyllexplosioner och hejande publikhav. Folkfest. Fast jag såg det inte riktigt så. Jag hade redan gjort milen på 40 minuter blankt och hade nu förhoppningar om att slå mitt personbästa. Jag gick ut hårt och tog rygg på en senig löpare i 35-årsåldern. Skulle jag slakta mitt eget rekord behövde jag definitivt hålla jämna steg med en sådan gubbjävel, resonerade jag. Jag märkte på de som hejade från sidan att det gick bra för mig.
