Anne-Sire är en skicklig lassokastare. Nyligen vann hon Same-SM i sin åldersgrupp. "Det kändes roligt", säger hon.
Åttaåriga Anne-Sire bor i Klimpfjäll i Vilhelmina kommun. Hon är same, och brukar hjälpa till i arbetet med familjens renar i Vilhelmina södra sameby.
För renägande samer är lasso ett viktigt arbetsverktyg. Det används för att fånga in djuren vid bland annat kalvmärkning och slakt.
Men man kan också tävla i lassokastning. Det gjorde Anne-Sire under Same-SM i Jokkmokk.
– Jag fick en guldmedalj! säger hon och berättar att det var fyra flickor i hennes åldersgrupp.
När startsignalen gick skulle den tävlande gå fram till en planka och kasta mot ett renhorn längre bort. Tjejerna kastade på fem olika avstånd: fyra, fem, sex, sju och åtta meter. De hade ett kast på varje avstånd och backade en meter för varje kast.
Vad var svårast?
– Att träffa. Jag bommade en, den näst längst bak, berättar hon.
Anne-Sire visar de färgglada lassona som familjen brukar använda. De är gjorda av plastfiber och ungefär 15 meter långa. Lasson finns i massa olika färger.
– De har olika längd och tjocklek. För olika väder, berättar Anne-Sire.
På lassot sitter en giella. Det är det nordsamiska ordet för den glidögla med två hål som repet träs igenom för att skapa lassoöglan.
Öglan lindas i ringar runt handen när det är dags att kasta. Det gör man för att kastet ska få rätt längd. Anne-Sire gick lite på känn när hon lindade sina ringar på SM.
– Det blev rätt många. Öglan blev så stor att den träffade över hela hornet.
Rutinerade tävlingskastare vet exakt hur många ringar de ska linda för ett visst avstånd, berättar Anne-Sires mamma Veronica.
– Gör man för få ringar når man inte fram. Gör man för många kastar man kanske över, säger hon.
I somras fick Anne-Sire även öva på att kasta lasso på riktiga renar. Det var under den flera veckor långa kalvmärkningen. När det är kalvmärkning samlas renarna ihop på fjället med hjälp av bland annat motorcyklar, och drivs in i en hage.
Sedan fångas renkalvarna med lasso eller stång (svahpa), för att märkas i öronen.
Anne-Sire tyckte att det var lite svårt att få träff på de snabba renarna.
– Jag skulle kasta på en kalv, men då råkade jag träffa en stor ren, säger hon.
Vad hände då?
– Jag släppte bara lassot. Pappa hjälpte mig och tog lös renen.
Kalvarna märks med små snitt i öronen. Alla renägare har olika märken.
Anne-Sire har ett eget renmärke som hon har fått ärva av sin farmor. Hennes renar får sex snitt i öronen, som föräldrarna skär in med kniv.
Om några år kommer Anne-Sire att kunna märka sina egna renar. Och fånga dem med lasso! Det blir häftigt, tycker hon.
Prenumerera på SvD Junior!svd.se