Krönika
När till och med Marie Kondo ger upp blir det tydligt vad som egentligen ”sparkar joy”. Och inte är det alla de döda ting som den japanska organisationskonsulten tyckt att man ska vika och sortera – utan något helt annat.
I ett annat liv, när jag skrev reportage i inredningstidningar, skickades jag hem till en gallerist. Galleriverksamheten gick bevisligen bra, för lägenheten var praktfull: en andel av den loft-i-New-York-fantasi som toppbelånade stockholmare brukar fantisera om, en andel skandinavisk sparsmak i vita och beiga toner. Inga misshagliga artefakter störde rummen, inga fläckiga dvd-fodral eller kvarglömda godispapper. Ord som ”lugn” och ”oas” garnerade samtalet. Det luktade konst och importerade doftljus.
