logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo
star Bookmark: Tag Tag Tag Tag Tag
Sweden

Carolina Setterwalls man dog i sömnen – Gabrielle Björnstrand läser om sorg som kommer för nära

Sorgen. Hur den ser ut. Hur den känns. Hur den infiltrerar varje stund på dagen och bestämmer varje handling. Om det har Carolina Setterwall skrivit romanen ”Låt oss hoppas på det bästa”.

Det börjar med en kärlekshistoria som långsamt tar sig och blir till samboende. Berättarjaget Carolina kämpar en del för att få den flyktige Aksel på plats i sitt liv. Men de köper egen bostad, gör utlandsresor, får en liten son, allt artar sig väl, utom det faktum att han tycks jobba för mycket, köra slut på sig själv. En morgon hittar hon Aksel död i sängen. Han är trettiofyra år. Den fortsatta historien berättar om hennes sorg, hennes skuldkänslor och rädslan för att ha jagat på sin man. Mycket i deras liv har varit resultat av hennes pådrivande energi.

Läs mer: Hon skrev om skulden och ilskan efter makens död

På något sätt är romanens titel symptomatisk för den unga kvinnan Carro, och även för hennes omgivning: Alla är oerhört duktiga, snabba att ställa upp, resultatinriktade, ”lösningsorienterade”, som det heter. Men det hjälper ju inte den dag då Carro hasar med en barnvagn genom snögloppet på väg mot Skogskyrkogårdens många ljus, och bara gråter över sin döda älskling. Gråter och snorar.

Det är psykologiskt trovärdigt, och mestadels skickligt genomfört. Även huvudpersonens allvarliga självrannsakan inger respekt.

Jag känner mig ibland kluven inför den här romanen. Den har så mycket av ”en sann historia”. Den triggar vår uppmärksamhet på samma sätt som andra historier ur verkligheten; viljan att se vad som hände, vad som var orsaken, vad Aksel dog av, driver på läsningen. Det medför också en svårighet att bedöma romanen som något annat än ett liv. För man delar också den förtvivlan författaren känt, och som hon skickligt gestaltar i en sorts ältande: Om allt praktiskt som måste göras, om vänner som kan hjälpa till, om släktingar och middagar, om var man kan gråta ut och var man måste bita ihop. Det är ett bra grepp för att undgå en poetisering av sorgen, och det är djupt allmänmänskligt.

Carolina Setterwall skriver om en tragedi. Bild: Sara Mac Key

Samtidigt är detta en skildring av en generation, präglad av en vilja att få allt på plats: Man, barn, hem, jobb, vänner, allt ska klaffa. Exempel: Rätt nära inpå sin mans död får hon rådet att använda Tinderappen, att göra sig ”tillgänglig på marknaden”. Att man måste ”leverera”, är dessvärre också ett ord som förknippas med känslor. De marknadsmässiga uttrycken blir signaler i en roman där allt beskrivs med praktisk realism, medan en samtidstypisk ström av måsten pressar på underifrån.

Setterwall skriver oerhört detaljerat. Varje del av ett dygn registreras med manisk noggrannhet. Något som kan känneteckna en process där man måste hålla huvudet över vattnet. Det är psykologiskt trovärdigt, och mestadels skickligt genomfört. Även huvudpersonens allvarliga självrannsakan inger respekt.

Men mot slutet märker jag en viss irritation, en utmattning som handlar om att författaren begär för mycket av läsaren; begär att jag ska intressera mig för varje incident på en tunnelbana, på en fest, på dagis, eller i förhållande till vännernas sms. Det blir som att avläsa en rätt självupptagen person, där de andra, även den nya pojkvännen, knappast får någon egen karaktär, utan beskrivs som reaktioner eller motreaktioner på ett ”jag”. Det är min enda invändning – att den adekvat tecknade sorgen till sist drunknar i upprepningar. De första två tredjedelarna av boken är mättade nog. Som vanligt gäller det att sluta i tid.

Gabrielle Björnstrand

*

LITTERATUR

Carolina Setterwall

"Sorgen i varje fiber av en dag"

(Albert Bonniers förlag)

Themes
ICO
us!