Helheten i årets julkalender är genuint lyckad, med en story som tar sin publik på allvar och helt skippar föregående kalendrars töntiga flirtar med föräldrapubliken, skriver SvD:s recensent Anna Hellsten.
Tyckte ni den kriminella klanen i fjolårets julkalender var onödigt edgy? Isåfall är det bara att ta ett djupt andetag inför ”Kronprinsen som försvann”, för den handlar om en statskupp. Föremålet för kuppen är en änkedrottning i ett namnlöst, nordligt örike, och knappt har hon drogats och kånkats iväg till fångenskapen innan hennes egen son, kromprins Carl-Wilhelm, blir falskeligen anklagad för att ligga bakom.
Så kronprinsen flyr ner i stans gytter, byter bort sin peruk och flotta rock och får flytta in hos den riviga värdshusmadamen Nanni och hennes barnbarn Hilda. Hilda vet vem han egentligen är, men för alla andra på värdshuset är han bara Ville, en förrymd barnhemsunge med misstänkt rena händer och tänder. Under sin nyfattiga täckmantel försöker han befria mamma och ta sig tillbaka till slottet, samtidigt som det pågår en maktkamp om den tomma tronen mellan å ena sidan Villes nippriga faster (Alva Bratt) och å andra sidan en åldrad stridspitt (Dag Malmberg) som älskar krig och inte så mycket annat.
