I Thomas von Steinaeckers ”Ende offen” sklidras en rad historiska verk som av ett eller annat skäl inte färdigställts – från Frank Lloyd Wrights kilometerhöga skyskrapa till Beethovens tionde symfoni. Kanske är det i fragmenten, bortom det perfekta verket, vi kan skåda alstrens ”innersta väsen”?
New York 1960. På väg till och från inspelningsarbetet med komedifilmen ”Ungkarlslyan” (The Apartment), körde regissören Billy Wilder dagligen förbi FN-skrapan i Turtle Bay. Med tanke på det allmänna världsläget höll man i husets plenisal möjligen på att diskutera ett hotande atomkrig. Det var åtminstone vad Wilder föreställde sig när han började klura på ett nytt filmprojekt, ”A Day at the United Nations”. Titeln skvallrar om de tilltänkta huvudrollsinnehavarna: Bröderna Marx! Tillsammans med sin manusförfattare började Wilder skissa fram en story där de anarkiska komedibröderna blandar sig i diplomatmötena, drar vitsar om vätebomber och världens undergång och okynnigt byter plats på bordsflaggorna så att president Nasser av misstag tros vara Israels premiärminister. Till allas lycka och förvåning – samtliga tre bröder var vid det här laget över 70 år gamla – blev protagonisterna in spe hänförda av idén, och filmprojektet kunde stolt offentliggöras.
