50 år efter militärkuppen i Chile rivs nya sår upp. America Vera-Zavalas dokumentära pjäs är en uppgörelse med Sverigebilden som hade kunnat stramas åt.
Att vara barn till exilchilenare är att bära minnen av en statskupp, en diktatur och människorättsbrott som vi inte har direkt upplevd erfarenhet av. Kanske var vi för små, kanske var vi inte ens födda 1973 då Hawkerplanen bombade La Moneda-palatset i Santiago de Chile och president Salvador Allende störtades.
Så är det för America Vera-Zavala, vars pappa efter kuppen 1973 flydde landvägen till Peru, vidare till Rumänien för att till slut hamna i Sverige, när hon var knappt fyra år fyllda. Veronica Sveréus var också knappt fyra år när hon kom till Sverige, men till skillnad från exilchilenarbarnen hade hon inga ärvda minnen med sig, inga sånger eller ett medfött politiskt projekt som präglats in i henne genom föräldrarnas sociala dna. Det enda hon hade med sig till Sverige var en vit SAS-väska med ett ombyte kläder, en liten väggbonad och en färggrann tygväska, kanske köpt på en konsthantverksmarknad.
