I ”Tredje riket” fångar Karl Ove Knausgård den känsla av annalkande katastrof som på många sätt präglar vår tid. Ändå är det svårt att komma ifrån känslan av att alltsammans rör sig mot en potentiell besvikelse.
Ett sätt att förstå förvandlingen från den förmoderna människans besjälade verklighetsuppfattning till det moderna jagets avförtrollade syn på världen har med förhållandet mellan inre och yttre att göra. Den förmoderna människan upplevde sig själv som en del av ett levande kosmos, en värld full av mening och tecken som hela tiden bar på potentialen att tala till människan. Här fanns ingen klar gräns mellan den yttre och den inre verkligheten. Jaget var mottagligt, öppet och sårbart för de kosmiska krafter som omgav det.
För det moderna jaget däremot är verkligheten inte främst något som kommer oss till del utifrån. Verkligheten skapas så att säga inifrån. Det är jaget som tilltalar världen, snarare än världen som tilltalar jaget. Vi vill vara autonoma och osårbara i förhållande till världen. Gränsen mellan det inre och det yttre hålls av det moderna jaget under ständig bevakning. Föreställningen om en värld som talar uppfattas i moderniteten som något patologiskt, en otillbörlig sammanblandning av inre och yttre.
