I den polska resekomedin ”Fucking Bornholm” har skilsmässor rubbat umgängeskretsens traditioner. SvD:s kritiker ledsnar på den präktiga tonen.
Familjesemestrar på film går inte sällan åt helvete. Konceptet är relativt självgående, det är bara att tränga ihop sina huvudpersoner på en liten yta och låta deras nära relationer puttra i en marinad av krossade förväntningar och uppdämd frustration tills topplocket ryker. Gemensam semester med förment goda vänner brukar inte bli så mycket trevligare. Ett skräck(-films-)exempel var fjolårets danska mardröm ”Speak no evil”, där konflikträdslan hos ett par som blir hembjudna till nya, holländska bekanta genererar ett blodbad.
Polska Anna Kazejaks dramakomedi med den säljande titeln ”Fucking Bornholm” har mer gemensamt med Ruben Östlunds sociala disharmonier. Framförallt är det lätt att tänka på ”Turist” (2014). Inte bara för att de manliga rollfigurerna i fritidskläder misslyckas med att leverera, utan också för att det välkomponerade fotot och den dåliga stämningen ackompanjeras av klassisk musik.
