Imam flyr från Iran till norra Sverige, där han återupptar sin brottarkarriär för att öka chansen till uppehållstillstånd. SvD:s kritiker ser en film som bitvis blir poesi.
En varg stryker ensam omkring i mörkret vid den lilla norrländska avkrok intill finska gränsen dit proffsbrottaren Imam (Payman Maadi) och hans familj har anlänt efter att ha tvingats på flykt från moralpolisen i Iran. ”De kommer nog att skjuta den snart” konstaterar hans nye klubbkamrat Thomas vant och det räcker med att se in i Imams mörka ögon som blickar ut över den frusna sjön för att inse vem han identifierar sig med i sin nya, frostiga tillvaro.
På kvällarna kör han ut pizzor längs mörka skoterleder till sorglösa ungdomsfester. Likt regissören Milad Alamis debutfilm ”Charmören” (2017), om iranske Esmail som jobbar svart som flyttgubbe i väntan på uppehållstillstånd och på så vis får insyn i Köpenhamnsbornas vackra bostäder, skildras flyktingtillvaron som inifrån en dykarklocka där syret håller på att sina.
