Bokvärlden svämmar just nu över av moderskapslitteratur. Det hindrar inte danska författaren Tine Høeg från att också ta sig an ämnet, här ur ett styvmodersperspektiv. Det blir bitvis drabbande, men mindre av en språksensation.
Hur mycket behöver skrivas om moderskap innan illusionen om att det är en ”språklös erfarenhet” skingras? De senaste decennierna har traven med autofiktiva romaner om graviditet, förlossningsdepressioner, och frivillig såväl som ofrivillig barnlöshet vuxit rejält. I de skandinaviska länderna har genren nyligen exploderat: norska Kristin Storrustens ”Barsel” (2017), danska Olga Ravns ”Mitt arbete” (2020), och svenska Frida Bloms ”Saker jag lärt mig om sorg” (2023), för att bara nämna tre.
Detta är inte ”en tendens eller en trend”, skriver Tine Høeg i ”Hunger”, som kom på danska 2022. Nej, ”vi har börjat fylla ett svart hål i skönlitteraturen. En universell, men fram till nu, i stort sett osynlig erfarenhet med oändlig nyansrikedom.” Svart hål känns lite magstarkt. Det är ändå snart ett halvt århundrade sedan Adrienne Richs banbrytande ”Of Woman Born: Motherhood as Experience and Institution” publicerades.
