Koleran gav plats för en dold konsthall

Vi behöver platser som ger rum för det icke-rationella. Kultursommaren fylls av fängslande påminnelser om vår förgänglighet – och vilka spår vi lämnar efter oss.

Jag är i en underjordisk labyrint. Vandrar mellan vattenspeglar under kraftiga valv där fukten format stalaktiter och vattendroppar ekar. En intrasslad gestalt anas genom ett moln av tråd mellan pelarna – intrikat vävd som om ett gäng påtända spindlar fått manisk arbetslust. Längre bort snurrar en svävande, vit skepnad likt en dervisch i dunklet. Nya rum öppnar sig, en röd långklänning piskas av en vattenstråle till euforiska piruetter. Rörelse, dans – men också tomhet. De roterande, levande varelserna är skal utan kropp. Allt är makalöst vackert, mystiskt, drömskt, skört och lite kusligt. Som att befinna sig i en övergångsritual mellan liv och död.