En romantisk ostronmiddag, en kreativ korvblandning och franska baguetter har satt spår i Emma Hambergs liv.
Fransk baguette med aprikosmarmelad
Jag var tolv år när jag fick min första riktiga frukostupplevelse. Visst hade jag ätit frukost innan dess: mammas hembakade kolsvarta bröd (kolsvart, för att det var så nyttigt), hemgjord, osötad müsli och kefir som hon toppade med torkad bjäst – en jättenyttig näringsjäst som smakar just det.
Men sommaren då jag var tolv bilade vi till Frankrike i en gammal folkabuss. Första morgonen på fransk mark gick mamma och jag till ett bageri och köpte en baguette och en burk aprikosmarmelad. Vi bröt den nygräddade baguetten och öste på med smör och marmelad. När jag tog den första tuggan var det som att portarna till paradiset öppnades. Kan en frukost vara så här? Väl hemma igen fortsatte dock mammas bjäst-frukostar att dominera tills jag flyttade hemifrån. Sen spårade det ur...
Just nu befinner jag mig i en liten by utanför Paris för att skriva och två gånger om dagen springer jag till det lokala bageriet. Jag äter nämligen helst marmeladmackor till frukost, lunch, middag och mellis när jag är själv. Baguetterna här är helt unika. Fluffiga, trådiga och lite fuktiga inuti. Och hårda och knapriga på ytan. Trots att jag är omgiven av bagerier hemma i Stockholm har jag inte sett något liknande där. Det närmaste jag kommer är Valhallabageriets magiska vallmotoast. Den brukar jag köpa, skiva och frysa in för att sedan kunna rosta varje morgon.
Korv- och knäckebrödsblandning
En känsla av frihet infann sig i slutet av 80-talet, när jag flyttade hemifrån för att gå estetiska linjen på gymnasiet i Lidköping. Nu fick jag breda ut mina vingar, hitta den jag var och blomma ut. Äntligen lärde jag också känna likasinnade. En av dem, som blev min pojkvän, visade mig den ultimata rätten för att både hålla i pengarna och bli mätt, vilket ju tillhörde en del av kampen de här åren.
Han blandade krossat knäckebröd, socker och kall tärnad falukorv till en sorts müsli som han hällde i filmjölk. Ryktet spred sig och snart lagade vi alla den sötsalta allround-rätten i våra studentrum. Vissa lyxade till det med lingonsylt, men det hade jag inte råd med.
Den här märkliga blandningen är i dag ett bevis på den fria tankeverksamhet vi ägnade oss åt då. Vi var fria i huvudet och i själen, och även i våra matval. Så när vi för några år sedan hade en återträff åt vi just den här rätten. Det var inte lika gott som jag mindes, men det påminde om en viktig tid i våra liv. En symbol för frihet.
Ostron med ingefärsjuice och glasört
Att gå på restaurang, äta ostron och dricka bubbel är bland det mest underbara man kan ägna sig åt, om du frågar mig. Jag älskar hela idén kring ostron. De står för något dekadent, förföriskt och filmiskt. Problemet är bara att jag aldrig tyckt om att äta dem. Tills för två år sedan.
När mitt yngsta barn hade fyllt 18 kände jag ett behov av att ge mig ut på äventyr. Jag drog till Frankrike och jobbade på hotell i en månad. Plötsligt var min man utanför i en hyrbil och ropade åt mig hoppa in: ”Nu Emma, ska jag ta dig till ett ostronställe som kanske kan omvända dig!” Det var något underbart i det hela, att kasta av sig förklädet och bara dra.
Vi kom till en ostronrestaurang som låg längs lagunen Étang du Thau, där det odlas massor av ostron. I kvällssolen drack vi Picpoul de Pinet medan vi serverades alla möjliga sorters ostron: stora, små salta, friterade och ångade med ett hav av ingefärsjuice och toppade med glasört. Det var som KBT: till slut kom jag på mig själv med att inte kunna sluta äta. Långt efter solnedgången njöt jag av konsistensen, smaken, att min älskling kom – och att vara 50 år och på rymmen.
