logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo
star Bookmark: Tag Tag Tag Tag Tag
Sweden

Recension: Så bra var Don Carlos på Opera på skäret

Don Carlo kan knappast sägas vara en av Verdis mest lättillgängliga operor. Den utspelas i 1500-talets Italien, under inkvisitionens tid, och beskriver hur kronprins Don Carlo, son till Filip II, hanterar chocken att hans far gift sig med hans älskade, Elisabetta, som nu alltså istället blivit drottning.

Maktkampen mellan far och son – som ju återkommer inte minst i La traviata – speglas därtill i stridigheterna mellan den spanska tronen och den frihetskämpande provinsen Nederländerna.

Don Carlo är en intensivt laddad men samtidigt tung och mastig opera, både vad gäller intrig och musikaliskt utförande. Här saknas den lätta ström av överdådiga arior och ensemblesång som kännetecknar flera av andra Verdi-operor. Det verkar ibland som att det funnits en maktkamp även inom tonsättaren; som att han emellanåt faktiskt fick kämpa för att få operan skriven.

Numera har Opera på skäret lagt Dalhalla långt bakom sig och blivit Operasveriges kanske förnämsta sommarscen för opera

Kanske kände sig Verdi lite hämmad av det prestigefulla uppdraget: Parisoperan hade 1864 beställt en operaversion av den berömde författaren Schillers versdrama Don Carlo – en opera som dessutom skulle få sin urpremiär på världsutställningen några år senare.

Det är modigt av Opera på skäret att lansera en fyratimmarsversion av denna dramatiska operaklassiker. Å andra sidan har institutionen ända sedan begynnelsen utmärkt sig för just mod. Semesterledige sångaren Sten Niclasson fann ett övergivet sågverk, sagolikt vackert beläget vid Ljusnarens strand. Han gick in, provsjöng – och vips hade han visionen klar. Numera har Opera på skäret lagt Dalhalla långt bakom sig och blivit Operasveriges kanske förnämsta sommarscen för opera.

De verkligen dundrade: under en halv minuts tid hördes varken sång eller musik.

Visionerna kring detta operacentrum i ett alltmer avfolkat Bergslagen växer oförtrutet. Bland annat planeras både restaurang- och hotellbygge här vid den vidsträckta vildmarkssjön.

Lördagens premiär stördes dock av några passerande tågsätt på intilliggande banvall. Och de verkligen dundrade: under en halv minuts tid hördes varken sång eller musik. Förr om åren brukade tågen stanna på behörigt avstånd tills det blev pausdags i det gamla sågverket. Kanske har en ny chefsperson tillträtt; någon som i likhet med den spanske kungen vill visa sin makt och låta tågen gå utan inskränkningar.

William Relton har i samarbete med scenograf Sven Östberg iscensatt en Don Carlo som i mångt och mycket spinner vidare på den 1500-talstunga originalsockeln: i fonden silhuetten av en mörk borg och därtill utstuderade kostymer som framhäver medeltida hovmode. Ingen antydan till modernisering, stilisering, tidlöshet. Det är som att operan härigenom blivit tyngre i stället för lättare. En mer antydd scenografi skulle ha frigjort handlingen från 1500-talets kungaborg och ha låtit alltsammans sväva mera fritt ...

Alejandro Roy i titelrollen stod för den kanske starkaste solistiska insatsen

Uppsättningen ger helt enkelt ett aningen oförlöst intryck – vilket dock inte hindrar att det är ett gediget arbete som presenteras. Och orkestern klingar utomordentligt, trots att Michael Balkes dirigering ibland förmedlar en känsla av plikt snarare än lust. Sångarna är överlag skickliga. De flesta roller har dubblerats: en annan föreställning kan således ge helt andra intryck än premiärkvällens.

Pavlo Balakins storinkvisitor svajade i några vokala insatser, liksom kören i en inledande passus – men alltsammans tog sig; sammanfattningsvis en solid operaupplevelse som ibland ändå glittrade. Alejandro Roy i titelrollen stod för den kanske starkaste solistiska insatsen, men Matteo Jin som kompisen Rodrigo och Taras Konoschenko som den rådbråkade kungen nådde emellanåt likartade magnituder vad gäller vokal gestaltning.

Charlotta Larsson som drottning Elisabetta gjorde några drabbande solon – men kanske mest imponerande bland de kvinnliga sångarna var norska mezzon Siv Oda Hagerupsen i rollen som Eboli. Hon spred flytande guld i frekvensomfånget 200—800 Hz. Och slutligen: som så ofta hos Verdi återfinns de vackraste passagerna när aktörerna strålar samman i kvartettsång.

Lägg därtill måsars skriande utanför den väldiga träbyggnaden – och fulltankad av musiklycka far man sedan vidare genom sommarnatten.

BJÖRN GUSTAVSSON

av Verdi

Opera på skäret, 28/7

Regi: William Relton

Scenografi: Sven Östberg

I rollerna: Alejandro Roy, Taras Konoschenko, Charlotta Larsson, Pavlo Balakin, Siv Oda Hagerupsen, Matteo Jin, Rebecca Fjällsby m.fl.

Opera på skärets orkester och kör. Dirigent Michael Balke.

Publik: Cirka 800.

Themes
ICO