Recension
Caleb Azumah Nelsons låtlista får SvD:s kritiker att börja gråta, i en språkligt dansant romandebut som utspelas i London. Här har kärleken och musiken huvudrollerna – men också rasismen.
I sydöstra London går det som det ofta gör: pojke möter flicka och minst en blir handlöst förälskad. Förvecklingar uppstår och leder till en bergochdalbana av hopp och förtvivlan tills de får (eller inte får) varandra. Det är en historia som berättats så länge människan funnits – älskad av alla eftersom alla älskar kärlek, förlåten sin förutsägbarhet eftersom den är svår eller omöjlig att förnya.
Ändå är det just vad den brittisk-ghanesiska författaren Caleb Azumah Nelson gör i sin uppmärksammade debut ”Öppet vatten”. Den tunna romanen på bara 156 sidor är en kärlekshistoria som är befriande enkel och självklar, men också svår och sönderfrätande. Återkommande liknas den vid ett benbrott, en fraktur och en skada på ligamentet – så konkret smärtsam är den.
