En av årets mest hajpade svenska filmer ska nu visas i biosalongerna. ”Triangle of sadness” är rolig och tankeväckande, men tyvärr inte på den nivån som den nog är tänkt att vara, tycker SvD:s recensent Karoline Eriksson.
Darius (Arvin Kananian) och The captain (Woody Harrelson).
Foto: Fredrik Wenzel
Vissa biroller är fantastiska, som Henrik Dorsins app-miljardär.
Foto: Plattform produktionEn kvinna i övre medelåldern, klädd i exklusiv underklänning, glider runt på ett badrumsgolv täckt av spyor och diarré. Hon befinner sig på en 99 meter lång yacht och är gift med en rysk oligark. Men det spelar ingen roll när hela havet stormar och magen löper amok. Sörjan ger den hjälplösa kroppen en monokromt beige nyans. Det är nästan vackert.
När Ruben Östlund började prata om vad ”Triangle of sadness” skulle handla om för fem år sedan, nämnde han åldrande manliga modeller och modeindustrin. Och Carl (Harris Dickinson), en modell vars karriär falnar fast han bara är i 25-årsåldern, är det närmaste vi kommer en huvudperson.
