Diktjaget gnäller, hatar elektriska sparkcyklar, hatar brasilianskt kött, hatar jeans. Hanna Johansson läser dikter med humor och energi, men utan precision.
Vissa finner tröst i tanken på att livet på jorden i någon form kommer att överleva människan. Själv tillhör jag inte den gruppen. Jag älskar att vara människa, jag älskar att det har funnits människor före mig, och tanken på att det inte ska finnas människor i framtiden fyller mig med fasa.
Den fasansfulla tanken kan utgöra ett dilemma för konstnärer och poeter. En implicit premiss i skapandet är att det utgör ett motstånd mot förgängligheten. Konsten bär på ett löfte om evigt liv, ett löfte om att bli förstådd och älskad efter sin egen död, eller lika gärna att bli missförstådd och hatad efter döden – men att vara hatad är ju också ett sätt att finnas. Allt skrivande är, på så vis, ett försök att överleva.
