Dubravka Ugrešić hade sina litterära rötter i den slaviska traditionen, men skrev utifrån exilens horisont. Genom hennes författarskap löper ett rastlöst sökande efter hemkänslan som hemlandet inte längre kan ge, skriver Anne Swärd om den kroatiska författaren som dog i förra veckan.
När jag sent i november vandrade längs Amsterdams gator spejade jag in i de skamlöst illuminerade hemmen och undrade vilket av dem som hyste författaren Dubravka Ugrešićs liv. Jag förväntade att någonstans bland de medeltida fönstergluggarna och moderna panoramafönstren skymta hennes karakteristiska silhuett utstrålande naturlig pondus. Om dessa gardinlösa glasöppningar i Amsterdams fasader har ju Ugrešić skrivit med främlingens kritiskt klara blick. I den essäistiskt färgade romanen ”Smärtans ministerium” (2005), benämnd efter en sadomasochistisk klubb, återspeglas stadens fönster i berättarens ögon. Hon som, mer nyktert än nostalgiskt, verkar sakna de insynskyddande gardinslöjor som skyler den privata sfären i hemmen på Balkan där hon växte upp. En osökt parallell uppstår mellan å ena sidan Amsterdambornas intima och ändå märkligt anonyma privatliv, exponerade för passerande främlingars skärskådande blickar – å andra sidan den själlösa mönstringen på köttmarknaden: kvinnor utställda till beskådan i skyltfönstren i stadens red light district.
